Generation bedövad: Problemet med det coola, avtrubbade ansiktet
Kulturessä
Dagens ETC
Deras ansiktsmuskler signalerar ett enda budskap: ”Whatever”.
Att ta betablockerare har blivit tjejkultur. En domnad blick är statusmarkör.
Vad händer när känslomässig avstängdhet börjar framstå som frihet? skriver Kristin McMillen.
Alla med ett ansikte vet hur svårt det kan vara att försöka se lagom svår och nonchalant ut. Trodde jag. Sedan dök en ny generation cool girls upp och höjde ribban till absurda nivåer.
Artisten Charli XCX, en av de senaste årens mest inflytelserika trendsättare, har uppsynen hos någon som knappt orkar lyfta ögonlocken. Hennes vän, skådespelaren Rachel Sennott, låter sig gärna fotograferas med samma avdomnade blick.
De båda har blivit affischnamn för en estetik som är så blaserad att den nästan ser bedövad ut. Det är högst medvetet.
Framför spegeln inför kändismingel säger hon till sig själv: ”Ta din betablockerare, tjejen”.
På Tiktok har betablockerare närmast blivit en accessoar, en internetkultur för tjejer. Även i Sverige syns fenomenet, där utskrivningarna de senaste decenniet ökat med nästan 60 procent, när det gäller antalet tjejer mellan 15 och 29 år som fått betablockerare av typen Propranolol, som dämpar fysiska ångestsymtom. För kvinnor mellan 30 och 44 år är ökningen nästan samma, enligt Sveriges Radio.
Men det är inte bara utskrivningen av betablockerare som fått det avdomnade trenden att vinna mark.
”Le mer”
I en videoessä på sin Youbtube-kanal ”Taboo off the bus” gör Zara McIntosh en analys av fenomenet ”numbness” som estetiskt, känslomässigt och socialt fenomen. Hon ser många problem med det stoiska idealet, där alla intryck ska mötas med samma utplattade känsloläge.
Avtrubbning och känslomässigt förtryck har blivit sammanflätade med femininitet, menar McIntosh.
Det går förstås att förstå Charli XCX stökiga image kring ”Brat” (2024) som ett motstånd mot tidigare putsade kvinnliga livsstilstrender som ”nice girl” och ”clean girl”. Även hos publiken fanns ett uppenbart sug att få byta grönt te mot e-cigg, pilates mot stökiga festnätter.
Stjärnans nollställda ansikte blev dessutom en uttalad protest mot musikindustrins krav på kvinnliga popstjärnor. Charli XCX har själv berättat hur hon under karriären konstant blivit tillsagd att ”le mer”. Istället valde hon en uttryckslös mimik som fungerade perfekt som balans till hennes medryckande hyperpop.
Ansiktsmusklerna signalerade ett enda budskap: ”Whatever”.
Det obrydda var en uppenbar chimär, ingen artist jobbade mer strategiskt än Charli XCX kring släppet av ”Brat”. Men som image fungerade det.
Äntligen en popkulturell idol som såg ut att sova i utsmetad mascara, snarare än som en Barbie i Kardashian-snitt.
Reaktion mot girlboss-eran
I en politiskt uppgiven tid är det förstås fullt begripligt att vilja stänga av.
Fast även om avtrubbning kan ses som motstånd till påbudet om kvinnlig lättsamhet är det problematiskt att anamma den som estetik, menar Zara McIntosh i sin essä ”The politics of numbness”. Hon spårar trendens föregångare i 2010-talets så kallade dissociativa feminism, där nihilistiska unga kvinnor berättade på sociala medier om sina apatiska känslor inför livet.
Det sammanfattades effektivt i ett meme: ”The feminine urge to self-destruct".
Det i huvudsak internetbaserade kulturfenomenet dissociativ feminism var en tydlig motreaktion till 10-talets glättiga och nyliberala girlboss-ideal. I stället för att fokusera på karriär och en optimerad vardag, romantiserade de unga kvinnorna sin egen vånda i senkapitalismen.
Tv-serien ”Fleabag” (2016–2019) av Phoebe Waller-Bridge gjorde komedi av existentiell vånda och destruktivitet som försvarsmekanism mot sorg. Ett annat nyckelverk blev boken ”Ett år av vila och avkoppling” av amerikanska författaren Ottessa Moshfegh (2018). I romanen låter sig en rik ung kvinna sövas ner med droger under ett helt år för att få en paus från sig själv. Det satte fingret på en utbredd känsla av meningslöshet och drömmen att få checka ut.
Rachel Sennotts ”Numb is in” framstår som en uppdaterad version av samma idé.
Botox, Ozempic och SSRI
Håller vi på att förlora bredden i våra känslouttryck? Många samtida fenomen pekar åt samma håll.
En faktor är det skyhöga användandet av SSRI där en vanlig biverkning är att känna sig känslomässigt platt och likgiltig inför saker som tidigare berörde en djupt. En annan är viktminskningsmediciner som Ozempic, som bokstavligen bedövar din hunger – och varnar vissa forskare – din livslust. Ett tredje är botox, som inte bara fryser ansiktet i ungdomlighet, utan också gör det svårare att uttrycka känslor med mimiken.
Avtrubbning som socialt fenomen går helt i linje med detta känslomässiga förtryck, menar Zara McIntosh.
Så vad finns kvar, om kvinnor förväntas vara behagliga och avtrubbning bara är ett annat sätt att göra sig mindre?
– Ilskan, menar McIntosh. Den enda känsla som verkligen bryter mot de patriarkala reglerna.
Men vi har olika förutsättningar att kunna visa vrede. ”Den arga svarta kvinnan” är en välkänd stereotyp – en rasistisk och sexistisk nidbild som framställer svarta kvinnor som aggressiva, fientliga, högljudda och oresonliga.
Att ständigt tona ner sina känslouttryck blir därför en överlevnadsmekanism för att minska risken att uppfattas som aggressiv. Här blir avtrubbningen ett fängelse, snarare än trendig estetik.
En vit kvinna kan i större grad växla uttryck utifrån vad som anses vara chict just nu.
Den enes bur, den andres image
Likgiltighet som strategi för att hantera tillvaron – och, inte minst, som ett sätt att framstå som cool – kan ses som en form av performativ nihilism; ett iscensättande av livet saknar mening.
Men individuell passivitet leder lätt till politisk apati. Den dissociativa feminismen har därför fått kritik för att vara en lyx som bara vissa privilegierade personer har råd med, medan marginaliserade grupper lämnas kvar och drabbas hårdast när samhället förändras. Passiviteten riskerar med andra ord att gå ut över kollektivet; det är svårt att bygga något tillsammans med människor som tränat sig på att inte känna.
Samma kritik riktas nu mot ”numbness” som estetik och socialt fenomen.
Samtiden producerar tekniker för att känna mindre: farmakologiskt, kosmetiskt och kulturellt, och säljer sedan tillbaka dem som stil.
För vissa är avtrubbningen en överlevnadsstrategi. För andra en accessoar.