tack !!

jag hade nästan glömt det här för jag har mått så dåligt och varit så upptagen av all möjlig skit som inte betyder något egentligen – vem som helst kan hamna i det tillståndet och de flesta gör det och många tar sig aldrig ur det – men nu minns jag igen och vi måste fortsätta påminna varandra om det

varje gång vi vågar älska, verkligen, väljer att göra det, vågar försöka och misslyckas och försöka igen, närmar vi oss frihet. både som individer och som kollektiv. det är det här som är kommunism. eller vad man än vill kalla det. samhörighet och frigörelse

kärlek – autentisk, altruistisk, ansvarstagande kärlek – är en kraft som rör sig bortom klaustrofobiska strukturer, bortom klassamhället, bortom ”kön” (vad det nu är), bortom alla kategorier och gränser. det låter dramatiskt, och kanske är det, men det är också bara att hålla något ömtåligt i handen

det är en svår uppgift att älska. det är sårbart och skrämmande och det finns otaliga hinder, både yttre ”samhälleliga” och inre ”psykologiska”. sociala hinder, materiella hinder, emotionella hinder. det är en nästan omöjlig uppgift att älska och det är den viktigaste uppgiften av alla

vid något tillfälle var jag på nån sorts möte och fick se statistik som visade att en genomsnittlig person hade högre skulder än tillgångar vid sin död.
och i en undersökning bland arbetslösa var det vanligaste svaret på frågan ”om du inte söker jobb just nu, varför inte?” bara ”jag har inte råd”

livet när varje ny dörr är den första dörr man någonsin sett

i’m sooo back