I en intervju med David Tuller berättar journalisten George Monbiot hur han anklagades för att sprida postcovid då han berättade om sina egna symtom i en artikel. Detta blev startskottet till att h…

SvD Kulturs tilltag att lista Sveriges bästa nu levande författare har väckt exakt den debatt som alla kunde förvänta sig. Isabella Nilsson inspireras till att göra några egna listor.

Vandrar du längs Göta kanal går du på den gamla dragvägen, där skjutskarlar en gång drog segelskutorna med hjälp av oxar. Vägen är bilfri och flack, och vattnet ligger hela tiden vid din sida. Båtarna slussar bara under sommarhalvåret, men dragvägen kan du gå året runt. Två sträckor har egna vandringsguider: Berg till Borensberg i öster och Sjötorp till Tåtorp i väster. ## Dragvägen är öppen när farleden har stängt Under högsommaren är det fullt av folk vid slussarna. På våren och hösten har du dragvägen nästan för dig själv, och när båtarna har slutat gå är det till fots eller på cykel du upplever kanalen. Dragvägen är samma väg som cyklisterna använder. Cykelleden Göta kanalleden är 220 kilometer lång, och 87 kilometer av den går på bilfri dragväg. Till fots passar de bilfria delarna längs den grävda kanalen bäst. Hur leden går på cykel står i guiden om att cykla Göta kanal. ## Två sträckor har egna vandringsguider Kanalbolaget har gjort vandringsguider för två sträckor, en på varje sida av Vättern. Båda finns i två riktningar, så du kan börja i vilken ände du vill. Guiderna berättar om slussarna, broarna och historien längs vägen och är gjorda för att tas med på turen. ### Från Berg till Borensberg går du 20 kilometer i Östergötland Sträckan från Berg vid Roxen till Borensberg vid sjön Boren är 20 kilometer. Den börjar vid Bergs slussar, där slusstrappan lyfter båtarna upp från Roxen. Härifrån är det 300 meter till Vreta klosters kyrka om du gör en avstickare längs vägen mot Linköping. Vid Ljungsbro passerar du den sista dubbelslussen. Sedan tar Långkanalen vid, med cirka 18 kilometer utan slussar fram till Borensberg. Långkanalen är lugn och jämn att gå. Längs vägen finns rastplatser, toaletter och ställen för fika eller lunch. ### Från Sjötorp till Tåtorp går du 35 kilometer i Västergötland Sträckan från Sjötorp vid Vänern till Tåtorp vid sjön Viken är 35 kilometer, och du stiger totalt 48 meter på vägen. Från Sjötorp går du förbi Lyrestad och slussarna i Hajstorp, där sträckan har sin sista rejäla stigning. Sedan följer cirka 4,5 kilometer utan slussar till Töreboda. I Töreboda passerar dragvägen järnvägsbron och stationshuset, och där går Sveriges minsta färja, Lina. Tre gånger måste du byta sida av kanalen för att följa dragvägen: via landsvägsbron i Töreboda, vid Rotkilens rullbro i utkanten av samhället och vid bron i Jonsboda. Efter Vassbacken återstår 5,5 kilometer till Tåtorp. Även här finns rastplatser, lunchställen och toaletter. Den västra sträckan är längre och har fler slussar. Den östra är kortare och har en lång slussfri del. För en dagstur passar Berg till Borensberg bäst, medan Sjötorp till Tåtorp fungerar bra som en tur på två dagar. ## Du får tälta vid rastplatserna men inte vid slussarna Längs kanalen finns rastplatser där du kan äta matsäck eller grilla. Ved tar du med själv, och skräpet tar du med dig när du går. Släck ordentligt efter dig. Tält får du slå upp vid de rastplatser som har torrtoa. Vid slussar, broar och i gästhamnarna får du inte tälta. Västgötasidan har flera rastplatser med vindskydd och grillplats. På Östgötasidan finns en rastplats med vindskydd och flera med grillplats. Vindskydden får du sova i vid de rastplatser som har torrtoa. Kommer du med husbil finns ställplatser längs kanalen. ## Ta med ledkartan och planera returen innan du går Ledkartan över Göta kanalleden är gjord för cyklister men fungerar lika bra till fots. Den finns hos turistbyråer och företag längs kanalen och visar rastplatser, caféer och boenden. Fler sträckor hittar du bland turförslagen för cyklister, och de flesta fungerar även för vandring. En översikt över hela kanalen finns i Göta kanal: karta och etapper. Sträckorna börjar och slutar på olika orter, så planera hur du tar dig tillbaka innan du går. Du kan gå tillbaka samma väg dagen efter med guiden för motsatt riktning, eller åka kollektivt med Östgötatrafiken i öster och Västtrafik i väster. Fler idéer för att kombinera vandringen med båt eller cykel finns i guiden om hur du upplever Göta kanal.

LEDARE Tacka oss dörrknackare med socialdemokratiska reformer, skriver Wendela Dryler.

Söndagen den 13 september 2026 är det val i Sverige och maktkampen är igång. Här kan du följa senaste nytt inom svensk politik

Tydlig förklaring hittas i Löfven-regeringens agerande.

Hur får en människa trons gåva? Guds vägar till en människa är många. För någon växer tron långsamt fram. Församling och familj kan vara god mylla. En dag står människan på egna ben i sin bekännelse. Någon annan blir drabbad genom en omtumlande upplevelse eller ett tydligt bönesvar. För en del rymmer vägen till tro ett resonerande där insikt läggs till insikt och förnuftet får vrida och vända på argumenten. Andra beskriver tron i känslouttryck och andliga erfarenheter. Gemensamt är att tron är den helige Andes verk och ett under. Ett mysterium eftersom den är en gåva av och från Gud, som Paulus skriver i 1 Kor.12:9: »En får tro genom samme Ande.» Men Anden leder oss inte bara till att förstå att det finns en gudomlig dimension i tillvaron. Den insikten tycks ligga nedärvd i de flesta människor oberoende av kultur. Den tro som den Helige Ande tänder i en människa är behovet av Kristus och längtan efter Guds närhet. I Kristus har Gud blivit uppenbarad för oss. Gud har blivit människa och förnimbar. Därför kan människan äga kunskap om Gud och Guds vilja. Genom Kristus är inte Gud något utan Någon. Den kristna tron vandrar genom syndainsikten till nådainsikten. På olika digitala plattformar trängs inläggen om tron både av pådrivare och av belackare. Men där finns också utrymme för det goda samtalet mellan troende, ateister och agnostiker. Det finns nyfikenhet, men också respekt för varandras övertygelse. I programserien »Krasch eller Konsensus» samtalade till exempel Joel Halldorf och Christer Sturmark kring tron på Gud i allmänhet och det ökade intresset för Gud och för kyrkan i synnerhet (Sveriges Radio, 30/1 2026). Utgångspunkten i programmet är att de två gästerna har diametralt olika uppfattningar. Mot slutet av programmet inbjuds de att formulera sin meningsmotståndares bästa argument. Ateisten Sturmark gav då uttryck för respekt och längtan efter den känslomässiga sidan av tron, bönens verktyg och den personliga erfarenheten av det gudomliga, hur tron är bärare av tillit och förtröstan samtidigt som den är något som är grundat i en visshet och kunskap genom erfarenhet. Överraskande av en person som ägnat många liknande diskussioner åt just förnuftsargument. Det är alltså den personliga erfarenheten av tro mer än argumenten som talar starkast för en gudstro. Podden »Tro och Tvivel» följer samma mönster. Den inbjuder till samtal mellan människor med olika bakgrund och livsåskådningar. I avsnitt 47, som handlar om tro och vetenskap, berättar den ateistiske kemiläraren att han avundas de kristnas möjlighet till bön. Han lockas av tanken att kunna överlämna sig själv och sitt liv till en högre makt, och talar med längtan snarare än förakt om andakt, bön och gudstjänst. Tron äger något värdefullt som ligger utanför förnuftsargumenten. Ingemar Hedenius avfärdade en gång i tiden den kristna tron med övertygelsen att den inte höll måttet för en intellektuell granskning. I årtionden fick kyrkan brottas just med den sidan av saken, att söka de goda intellektuella argumenten för tron. Det är viktigt och har alltid varit en självklar del av apologetiken. Kristen tro vilar på faktiska händelser, och varje vetenskapsdisciplin utgår från och leder till Gud, eftersom det är Gud som har gett människan hennes intellekt och förnuft. Just därför kan inte heller förnuft och vetenskap stå i kontrast mot kristen tro. Sanningsanspråket är därför nödvändigt för en kristen. Men förnuftet måste också våga kapitulera inför det oförklarliga. Den som söker Gud når aldrig fram med förnuftet. Gud kan bara nås med kärlek och längtan att möta det som står över förnuftet. Fader Gunnar skriver »Tron är därför grundad icke i det mänskliga förnuftet utan i Guds kraft. Den är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, ty tron är till sitt innehåll Jesus Kristus och till sin form ett omfattande av och fasthållande vid honom.» (Rosendahl, _Den apostoliska tron_). När diskussionen når sitt slut och argumentet vridits färdigt öppnar sig en annan dörr, det personliga erfarenhetsbaserade gudsmötet. Tanken behöver kapitulera och bönens ordlösa språk ta vid. Är det detta vi ser i många samtal och debatter? Det handlar inte om att krympa tron till ett knippe känslor, utan om att inse att tron förutsätter hela människan, med alla hennes sinnen. För som det står i Psalt.139:1–6: »Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den _kunskapen_ är för djup för mig, den övergår _mitt förstånd_ » [egen kursiv]. Tron har alltid vetat detta. När också icke-tron börjar ana det, då vitnar fälten till skörd. Väckelserörelserna i vårt land, inte minst den högkyrkliga väckelsen som förnyade gudstjänst- och församlingslivet, handlade om just detta. De svenskkyrkliga gudstjänsterna hade under lutherska ortodoxins tid i mångt och mycket krympt till lyssnande. Förkunnelsen bestod inte sällan i resonerande. Men gudstjänsterna började smaka och dofta. Liturgin fördjupades i rörelser, färger och musik. Den högkyrkliga rörelsen beskylldes ibland för att vara alltför intellektuell, vilket förstås borde ses som beröm, men det är genom trons praktik som de högkyrkliga tankarna fått genomslag och i många stycken blivit allmängods i Svenska kyrkan. Här finns alltså myllan där trons folk kan möta ateistiska livsåskådningar mer än i slagfärdiga debatter. Den insikten behövs på lokal, regional och nationell nivå där kyrkans missionsstrategier ska utformas.

Äventyraren Mikael Strandberg har levt stora delar av sitt liv på expedition. Nu vill han ge döttrarna Eva och Dana något av det resandet har gett honom. Under fyra somrar cyklar de 5 600 kilometer genom Sverige, Turkiet och Namibia. Det blir hetta, sandstormar, cykelhaverier och dagar då det mesta går åt snett, men också skratt, födelsedagar och oväntade möten längs vägen. En varm film om en pappa som vill visa sina döttrar världen innan de väljer sina egna vägar. En film av Mikael Strandberg.